Den 61:a upplagan av Venedigbiennalen öppnade den 9 maj 2026 i en stämning som påminner mer om ett politiskt slagfält än en konstutställning. Pussy Riot tände bengaler utanför Giardini, femton nationer höll sina paviljonger stängda i protest, och juryn hade avgått veckan innan vernissagen. Mitt i kaoset står Koyo Kouohs utställning ”In Minor Keys” som en envis viskning i larmet.
Det är just det som är grejen med årets biennal: konsten finns där, stark och ibland skakande, men den måste kämpa om syret med politiken utanför paviljongerna. Och kanske är det precis så det ska vara när världen ser ut som den gör.
Vad du faktiskt möter i Giardini och Arsenale
Huvudutställningen ”In Minor Keys” pågår 9 maj till 22 november 2026. Titeln är ett musikaliskt grepp som signalerar att Kouoh velat skapa en lyssningszon på lägre frekvens. Inte de stora gesterna, utan det intima. Det mänskliga. Det som kräver att du saktar ner.
Tonen sätts redan i Arsenale där nakenaktioner och det som recensenter beskrivit som ”blodig nakendans” möter besökaren. Den som väntar sig en chockeffekt blir besviken. Det handlar inte om provokation för sakens skull, utan om kroppen som politiskt fält. Vaggande bebisdockor placerade i rum där besökaren själv förväntas plocka upp och vagga dem. Sockrade och saltade objekt som spelar med smaksinnet i en konstform som annars nästan uteslutande tilltalar ögat.
Sammanlagt 31 sidoevenemang arrangeras runt om i staden plus i Forte Marghera. Det är fler än någonsin.
Koyo Kouoh och utställningen som blev hennes testamente
Den kamerunsk-schweiziska kuratorn Koyo Kouoh är central för att förstå årets biennal. Hon avled innan utställningen kunde invigas, och hennes familj fattade beslutet att projektet skulle genomföras enligt hennes ursprungliga vision. Det märks. Det här är inte en utställning som kompromissats fram av en kommitté.
Kouoh ville vrida fokus bort från det spektakulära mot något mer dämpat och eftertänksamt. Hennes urval av konstnärer prioriterar röster från Afrika, Karibien och diasporan, men utan att göra geografi till poäng. Det är konsten som talar först.
Få kuratorer har lyckats med att hålla en sådan tydlig linje genom en så stor utställning. Man förstår direkt att någon med en vision har bestämt vartenda rum.
Det politiska kaoset som överskuggar konsten
Här blir det komplicerat. Ryssland återvänder till biennalen 2026 efter att ha varit utestängt sedan invasionen av Ukraina 2022. Beslutet fattades i mars 2026 av biennalens nya ledning under Pietrangelo Buttafuoco, som motiverade återinbjudan med att biennalen avvisar ”alla former av uteslutning eller censur av konst”.
Reaktionerna lät inte vänta på sig.
Läckta mejl avslöjade att man i hemlighet arbetat med Anastasia Karneeva som kurator för den ryska paviljongen sedan januari 2026. Den ursprungliga juryn ville inte dela ut priser till vare sig Israel eller Ryssland, eftersom båda ländernas ledare är misstänkta för brott mot mänskligheten enligt ICC i Haag. Juryn avgick veckan före öppningen.
Resultatet: öppningsveckan dominerades av protester.
- Pussy Riot och ukrainska Femen genomförde aktioner med rosa balaklavor och bengaler
- 15 nationer höll sina paviljonger stängda en hel dag i protest mot Israels deltagande
- Dagliga demonstrationer med flygblad där det stod ”Death in Venice. No to the genocide pavilion”
- Cirka 10 000 besökare trots allt, en ökning med 10 procent från 2024
Flera kritiker har jämfört stämningen med studentrevolten 1968. Det är knappast en överdrift om man var där.
Vad de svenska besökarna bör veta inför resan
Biennalen pågår alltså till den 22 november 2026, och prisutdelningen sker samma dag. Det betyder att du har gott om tid om du tänker dig en konstresa under hösten, och hösten är faktiskt bättre än våren i Venedig, både för temperaturen och för att de värsta turistmassorna har dragit hem.
För dig som är van vid svensk samtidskonst på Bonniers Konsthall eller Tensta Konsthall kommer mycket att kännas igen i bildspråket. Den postkoloniala vinkeln, kroppen som material, det politiska anslaget. Skillnaden är skalan. Biennalen är konstens motsvarighet till en världsutställning, och man behöver minst tre dagar för att hinna med det viktigaste.
Praktiska tips: Köp dagsbiljett i förväg via labiennale.org. Börja i Arsenale tidig morgon medan ljuset är som mjukast. Spara Giardini till eftermiddagen då skuggorna kring de äldre paviljongerna gör fotograferingen mer intressant.
Nakenheten som väcker mest reaktioner
Mycket har skrivits om de nakna kropparna i årets biennal. Det är värt att titta noga på vad det faktiskt handlar om. Det här är inte 1990-talets shockerande performance där naken kropp i sig var poängen. Konstnärerna 2026 använder nakenheten som en grammatik, inte som ett utrop.
Den blodiga nakendansen i Arsenale handlar om förlossning, smärta och det kvinnliga kollektivets historia. Bebisdockorna som besökarna ombeds vagga ställer obekväma frågor om omsorgsarbete och vem som förväntas utföra det. Det sockrade och saltade i flera installationer aktiverar smak som politiskt sinne. Vad är beroendeframkallande? Vad konserverar? Vad förstör?
Tematiken har tydliga rötter i den feministiska samtidskonsten, en tradition som många kvinnliga konstnärer drivit framåt under decennier. Maria Friberg, Cecilia Edefalk och Lena Cronqvist arbetar alla i en angränsande tradition där kroppen, blicken och makten är centrala.
Sveriges närvaro och de nordiska paviljongerna
Den nordiska paviljongen i Giardini delas mellan Sverige, Finland och Norge enligt det vanliga rotationssystemet. Den klassiska byggnaden från 1962, ritad av Sverre Fehn, är fortfarande en av de mest älskade på hela biennalområdet. Naturligt ljus genom takets träbalkar. Trädet som växer rakt igenom paviljongen. En arkitektur som vägrar konkurrera med konsten.
Det svenska deltagandet i internationella sammanhang som detta har en lång historia. Isaac Grünewald ställde ut här redan på 1920-talet, och svensk närvaro har varit mer eller mindre obruten sedan dess. Arvet efter de tidiga svenska modernisterna lever kvar i hur vi närmar oss biennalen idag, med en blandning av nyfikenhet och kritisk distans.
Är det värt resan trots kontroverserna?
Ja, men gå dit med öppna ögon. Det här är inte en biennal man besöker för att fly världen. Det är en biennal som tvingar dig att se på den hårdare.
Konsten är stark. Kouohs vision håller. Men politiken är inte ett brus utanför entrén, den är en del av upplevelsen. Om du föredrar konst utan kontext, åk till Centre Pompidou istället. Vill du se hur samtidskonst förhåller sig till en värld i sönderfall, då är Venedig platsen i höst.
Det här verket, biennalen som helhet, säger mer om 2026 än vad nyhetssändningarna gör. Och det är just därför den är värd resan.
