Utställningen Arctic Highways, som samlar verk av urfolkskonstnärer från Sápmi, Alaska och Kanada, har fått en permanent hemvist i Granö i Västerbotten. Efter invigningen i Washington i maj 2022 och år av turnerande genom amerikanska och kanadensiska städer visas nu verk av bland andra Britta Marakatt-Labba och Tomas Colbengtson på ett och samma ställe, längs Umeälven mellan kust och fjäll.
Det är ovanligt. Vandringsutställningar brukar packas ner och skingras. Den här stannade.
Umeälven var mötesplatsen långt före museerna
Valet av Granö ser ut som en kuriositet på kartan men det finns en logik i det. Umeälven har i generationer varit den rörelseväg där handel, språk och människor mötts mellan kusten och fjällvärlden. Att placera en samling om arktiska urfolk vid just den älven är att lägga konsten där rörelsen faktiskt gick, inte där institutionerna råkar ligga. Området kring Umeå är sedan länge känt för sin natur och kultur och Granö ligger mitt i det landskapet.
Tomas Colbengtson, en av kuratorerna bakom utställningen, växte upp i en samisk by nära Björkvattnet i Tärna. Hans konstnärskap har i decennier kretsat kring samiskt bildminne, kring fotografier och namn som riskerade att försvinna och kring glas och metall som material där bilder blir både genomskinliga och beständiga. Att projektet landar i Västerbotten är därför inte ett slumpartat administrativt beslut, utan en hemkomst.
Namnet Arctic Highways är en hyllning till den samiske poeten Nils-Aslak Valkeapää, som en gång ville göra en film under den titeln. Filmen blev aldrig av. Colbengtson har beskrivit projektet som ett slutförande av Valkeapääs vision och lagt till en reservation: eller ja, påbörjat den.
Britta Marakatt-Labba broderar historien i horisontell riktning
Få svenska konstnärer har lyckats med det Britta Marakatt-Labba gör i sina broderier. Hon syr och det låter beskedligt, ända till dess att man ser hur långa hennes verk är. Berättelsen rullar fram på tygets bredd, med små figurer, renar, poliser, gudinnor och landskap i samma linje och man förstår direkt att detta är historieskrivning och inte hantverk för väggen ovanför soffan.
Titta noga på hur hon behandlar tid. Det som hände i Alta på 1980-talet och det som hände i myten står ofta i samma bildrum, som om avståndet mellan dem inte var särskilt stort. Det är just det som är grejen med hennes arbete, den vägrar sortera in händelser i separata århundraden.
Marakatt-Labba tillhör i dag de svenska konstnärer som fått bredast internationellt genomslag, med verk visade långt utanför Norden. Hennes plats i Arctic Highways förankrar samlingen i ett konstnärskap som redan har publikens öra.
Samlingen i Granö rymmer konstnärer från tre världsdelar
Utställningens grundtanke var att undersöka vad urfolkskonstnärer runt polcirkeln har gemensamt. Colbengtson har beskrivit det som att sammanföra konstnärer från hela det arktiska halvklotet. Frågan väcktes efter 2018, då han medverkade i etableringen av ett residens för samiska konstnärer i Sverige och funderingarna gled vidare mot urfolk i andra världsdelar.
Det som gör samlingen intressant för en svensk publik är hur mycket den flyttar. Verken kommer från konstnärer i Sápmi, Alaska och Kanada, tre områden som sällan visas i samma sal i Sverige. Erfarenheterna som skildras handlar om kolonisation, markrättigheter och språkförlust men uttrycken skiljer sig kraftigt mellan konstnärerna. Utställningen har redan mött publik i städer som New York och Seattle, vilket betyder att den prövats mot en internationell blick innan den kom hem. Materialen sträcker sig från broderi och textil till glas, ljud och installation och några verk reagerar på besökarens närvaro. Granö ligger inte i närheten av något storstadsmuseum, vilket gör besöket till ett medvetet val snarare än en promenad.
Urfolkskonsten flyttar från etnografi till konsthall
Under lång tid hamnade samiska föremål och bilder i etnografiska samlingar, sorterade som kulturhistoriskt material med anonyma upphovspersoner. Konstnären försvann, kvar blev kategorin.
Den ordningen har luckrats upp under de senaste två decennierna. Samiska konstnärer visas i dag på svenska konstinstitutioner under eget namn, med egna verkslistor och egen konstnärlig utveckling, precis som vilken annan konstnär som helst i vår översikt över svenska konstnärer. Historiska museet har visat vandringsutställningar om Sápmi och verk av samiska konstnärer har rört sig genom konsthallar i Sverige på ett sätt som var ovanligt så sent som på 1990-talet.
En permanent samling gör något annat än en turné. Den skapar en adress. Forskare, skolklasser och konstintresserade kan planera ett besök och veta att verken finns kvar nästa år.
Granö får en institution med internationellt innehåll
Skillnaden mellan vandringsutställning och fast samling är större än logistiken antyder. Verken kan ses i relation till varandra över tid, vilket är svårt när en utställning hela tiden anpassas till nya salar och nya väggmått. Norrland får dessutom en institution med internationellt innehåll, i stället för att arktisk urfolkskonst främst presenteras för svensk publik i Stockholm.
Den sistnämnda förändringen är den som betyder mest på sikt. Svensk konstoffentlighet har en tung tyngdpunkt söderut och det syns i vilka kända konstmuseum som får besök av skolklasser och turister. Att en samling med den här räckvidden ligger i Västerbotten flyttar en liten bit av kartan.
Respekt är inte en artighetsfras här
Det som återkommer när konstnärerna själva beskriver projektet är ordet respekt och det bär en tyngre innebörd än vanligt. Bakom det ligger konkreta erfarenheter av att bli avbildad men inte tillfrågad, av att föremål hamnat i magasin utan namn och av att kultur beskrivits utifrån. Som Dagens Nyheter noterat i sin rapportering om utställningen är just det ordet, respekt, det som konstnärerna själva återkommer till.
Arctic Highways vänder på ordningen. Konstnärerna kuraterar, väljer sammanhang och bestämmer var samlingen ska stå. Det är en förändring i vem som håller i berättelsen och den märks i verken.
FAQ
Var ligger Granö?
Granö ligger i Västerbotten, längs Umeälven mellan kusten och fjällvärlden.
Vilka konstnärer visas i Arctic Highways?
Utställningen samlar verk av urfolkskonstnärer från Sápmi, Alaska och Kanada. Bland de namngivna finns Britta Marakatt-Labba, känd för sina långa broderade berättelseverk och Tomas Colbengtson, som också är en av kuratorerna bakom projektet.
Varför heter utställningen Arctic Highways?
Titeln är en hyllning till den samiske poeten Nils-Aslak Valkeapää, som ville göra en film med samma namn. Filmen blev aldrig verklighet och kuratorerna har beskrivit utställningen som ett sätt att fullfölja hans idé.
När invigdes utställningen första gången?
I Washington i maj 2022, varefter den turnerade genom USA och Kanada, bland annat i New York och Seattle.
Nästa steg blir att se om Granö kan bli en fast punkt på den nordiska konstkartan, en plats dit man reser för samlingen och inte trots avståndet. Det avgörs av hur väl verken tas emot av besökare som ännu inte vet vad de ska titta efter.
