David Hockney dog den 11 juni 2026, 88 år gammal, i sitt hem i London. Han hade knappt en månad kvar till sin 89-årsdag. Karriären sträckte sig över sju decennier, från den brittiska efterkrigskonstscenen i början av 1960-talet till iPad-teckningar som visades på reklamskärmar i Tokyo och Los Angeles. Få konstnärer under efterkrigstiden har varit så populära hos publiken och samtidigt tagits på fullt allvar av konsthistorikerna.
Poolen som gjorde honom världsberömd före 30
A Bigger Splash från 1967 är den bild som fastnat. En tom trädgårdsstol, en pool i Los Angeles, ett vitt plask utan simmare, en himmel som är nästan absurt blå. Hockney var inte ens 30 år när han målade den och den räckte för att göra honom till ett internationellt namn.
Titta noga på plasket. Det tog honom veckor att måla, med små penslar, medan resten av duken lades ut i breda platta färgfält på några timmar. Det är precis den motsättningen som gör bilden. En sekund av kaos, fryst med tålamodet hos en miniatyrmålare, mitt i en värld av total stillhet.
Ordet ”Bigger” följde honom sedan genom hela livet. A Bigger Grand Canyon 1998, Bigger Trees Near Warter 2007, A Bigger Green Valley 2008, utställningarna A Bigger Picture 2012 och Bigger and Closer 2023. Det var inte en slogan, utan en metod. Hockney ville ha in mer av världen i bilden än vad ett enda perspektiv tillät.
Hockney vägrade välja mellan penseln och skärmen
De flesta konstnärer i hans generation valde sida. Hockney gjorde inte det. Måleri, teckning, grafik, fotografi, scenografi för opera, faxmaskiner, kopiatorer, iPhone, iPad. Han testade allt och han gjorde det utan den ängslan som brukar följa när en etablerad målare rör vid teknik. Fotocollagen från 1980-talet är kanske det tydligaste exemplet.
I stället för ett enda foto satte han ihop hundratals polaroider av samma motiv, tagna från olika vinklar och vid olika tidpunkter. Resultatet ser ut som något mellan kubism och minne. Det var Hockneys sätt att invända mot kamerans enögda perspektiv: ögat vandrar, kameran gör det inte.
När iPaden kom 2010 var han över 70 och började omedelbart teckna på den. Kritikerna suckade. Men verken från Normandie under pandemiåren, gjorda helt på skärm, visades 2021 på offentliga skärmar i London, New York, Los Angeles, Seoul och Tokyo under titeln Remember That You Cannot Look At The Sun Or Death For Very Long. Blommande hagtorn och gryningsljus, projicerat där reklam brukar gå. Det är svårt att komma på en annan åttioåring som fått samma sak att fungera.
Yorkshire var lika viktigt som Kalifornien
Bilden av Hockney som Kaliforniens målare är bara halva sanningen. Han föddes i Bradford i norra England och från mitten av 2000-talet återvände han dit på allvar. De enorma landskapen från Yorkshire Wolds, målade i flera dukar som sätts samman till väggstora vyer, hör till det starkaste han gjort.
Här går färgen loss på ett sätt som inte har med naturtrogenhet att göra. Vägar i magenta, trädstammar i lila, åkrar i giftgrönt. Det är samma sak som Isaac Grünewald och de svenska expressionisterna kämpade för nästan hundra år tidigare, att färgen är en egen kraft och inte en beskrivning av verkligheten.
Sedan flyttade han vidare till Normandie, där årstidernas gång blev motivet. Man förstår direkt att det handlade om samma sak hela tiden. Hockney tittade på ljus, rum och tid och han tänkte aldrig att han var klar med problemet.
Publiken älskade honom mer än vad konstvärlden brukar tillåta
Retrospektivet på Tate Britain 2017 blev det mest besökta i museets historia. Åtta år senare visade Fondation Louis Vuitton i Paris hans verk för nära en miljon besökare. Hans genomslag hos publiken var större vid hans död än det någonsin varit.
Det säger något om vad han gjorde. Hockneys bilder kräver ingen förkunskap. Du behöver inte veta något om modernismen eller popkonstens historia för att förstå vad en pool i solljus gör med dig. Samtidigt håller de för närläsning och det är den kombinationen som är sällsynt. Enligt Prospect Magazines dödsruna var det just förmågan att förena tillgänglighet med djup som gjorde honom unik i sin generation.
I Sverige finns han representerad bland annat via Moderna Museets arbete med Los Angeles-scenen kring 1960-talet och hans plats i den brittiska popkonstgenerationen är cementerad. Men han passade aldrig riktigt in i etiketten. Popkonsten var ironisk och kall. Hockney var varken.
Ett arv som handlar om att våga titta igen
Det Hockney lämnar efter sig är inte en stil att kopiera. Det är en hållning. Han beskrev själv sin konst som en fråga om själva handlingen att se och han återkom till samma motiv i decennier utan att tröttna, för att ljuset aldrig var detsamma två gånger.
Han överlevs av sin mångåriga partner Jean-Pierre Goncalves de Lima, två bröder och flera släktingar. En kortfattad sammanfattning av hans sista tid finns hos inma.no, som liksom flera andra europeiska medier rapporterade om dödsfallet samma dag.
För den som vill se verken finns Tate i London som naturlig utgångspunkt och den som vill sätta in honom i ett bredare sammanhang kan börja i modernismens historia eller bland andra kända konstnärer som förändrat hur vi ser. Arvet efter Hockney lever i varje konstnär som vägrar bestämma sig för ett enda medium.
FAQ
Vilket är David Hockneys mest kända verk?
A Bigger Splash från 1967, med poolen i Los Angeles och det frusna plasket.
När dog David Hockney?
Han dog den 11 juni 2026 i sitt hem i London, 88 år gammal. Han skulle ha fyllt 89 mindre än en månad senare.
Var kan man se Hockneys konst?
Tate i London har en betydande samling av hans verk och har visat honom i flera stora utställningar, bland annat retrospektivet 2017. Verk finns också i samlingar runt om i världen och stora tillfälliga utställningar har på senare år hållits i Paris. I Sverige förekommer han främst i sammanhang som rör 1960-talets internationella konstscen, som du kan läsa mer om via sajtens genomgångar av kända konstmuseum.
Var Hockney popkonstnär?
Han räknas till 1960-talets brittiska popkonstpionärer men han passade aldrig helt i facket. Popkonsten arbetade ofta med ironisk distans och massproducerade motiv. Hockneys bilder är personliga, ofta porträtt av vänner och älskade och präglade av en värme som popkonsten sällan tillät sig.
Foto: Jeffrey Daniels / CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons
