Gunnar Asplund är kanske inte ett namn som direkt får klockorna att ringa hos den breda allmänheten, men för den som är intresserad av svensk konsthistoria är han ett riktigt guldkorn. Född 1893 i Gävle och aktiv under en tid då svensk konst präglades av både nationalromantik och modernism, lyckades han skapa en personlig stil som balanserade mellan tradition och färgstark kreativitet. Han var inte bara en skicklig målare – han var en historieberättare med penseln som verktyg.
Tidiga år och utbildning
Gunnar Asplund föddes den 17 juni 1893 som son till skolvaktmästaren Clas Olof Asplund och Mathilda Eriksson. Han växte upp i Gävle, en stad med rika kulturella traditioner, vilket kom att påverka honom starkt. Redan i unga år visade han intresse för det konstnärliga, och han tog steget att studera vid Althins målarskola i Stockholm. Skolan, som hade rykte om sig att vara en språngbräda för unga konstnärer, gav honom en stabil grund i klassiskt måleri.
För att vidareutveckla sin konstnärliga förmåga gjorde Asplund flera studieresor. År 1913 reste han till Frankrike, ett konstnärligt centrum vid tiden, där han sannolikt kom i kontakt med både impressionismens ljusspel och de starkare färgerna inom fauvismen. Några år senare, 1919, bar det av till Ryssland och Norge – länder med egna, distinkta konsttraditioner. Dessa erfarenheter gjorde honom till en mångsidig konstnär med ett brett visuellt register.
De offentliga uppdragen och genombrottet
Asplunds stora genombrott kom genom ett offentligt uppdrag – ett av de mest prestigefulla en ung konstnär kunde få. På uppdrag av stadsarkitekten Erik Alfred Hedin fick han måla en större dekorativ väggmålning i Gävle läroverk under åren 1912 till 1914. Målningen, som skildrar ett skärgårdsmotiv, är färgstark, livfull och speglar både hans tekniska skicklighet och känsla för stämning.
År 1915 skapade han även en mindre målning i nationalromantisk stil, föreställande snötäckta granar. Den pryder än idag rektorsexpeditionen i samma byggnad, strategiskt placerad vid en öppen spis – vilket ger verket en nästan poetisk inramning. Det här var inte bara konst, det var miljöskapande berättarkonst.
Hans första utställning hölls i Stockholm 1918, och det dröjde inte länge förrän hans namn började synas i konstkretsar. Med tiden utvecklade han en tydlig stil präglad av landskap, historiska scener och porträtt, ofta med en lätt dramatisk känsla.
En passion för historia och porträtt
Gunnar Asplunds konst kännetecknas av en stark berättande ådra. Historiska motiv var återkommande i hans verk, och han målade med en tydlig respekt för det förflutna. Detta märks särskilt i hans porträtt av olika regementschefer – där inte bara utseendet utan också värdigheten och personligheten skulle fångas.
Det är inte konstigt att han blev representerad i flera regementes officersmässar – hans förmåga att ge tyngd och pondus åt militära figurer var både efterfrågad och uppskattad. Att skapa ett porträtt är en konst i sig, men att göra det för en krävande militär målgrupp visar på både fingertoppskänsla och professionalism.
Färg, form och stämning
Vad som gör Asplunds verk särskilt intressanta är hans användning av färg. Han tvekade inte att ta ut svängarna och skapa livfulla kompositioner där färgen bar på lika mycket känsla som själva motivet. Detta märks särskilt i skärgårdsmålningen i Gävle, men också i hans landskapsbilder som ofta har en rik och nästan glödande färgpalett.
Han balanserade ofta mellan realism och något mer drömskt. Träden var inte bara träd, de var laddade med stämning. Himlen var inte bara blå, den var dramatisk, laddad, och ibland nästan symbolisk. På så sätt var han både traditionsbunden och experimentell – en kombination som gjorde honom unik i sin samtid.
Representation och arv
Asplund finns idag representerad vid Moderna Museet i Stockholm, ett tydligt tecken på att hans konstnärskap fortsatt betraktas som betydelsefullt. Hans verk har också fått en naturlig plats i flera regementes officersmässar – en något ovanlig men talande miljö för konst med historiskt och porträttmässigt fokus.
Att han fortfarande finns att beskåda i sådana miljöer visar att hans konst inte bara var tillfällig utan skapad för att bestå. Genom att kombinera färg, historia, natur och människoporträtt lyckades han skapa verk som rör sig mellan det estetiska och det minnesvärda.
En konstnär vars verk fortfarande talar
Gunnar Asplund gick bort den 15 juli 1965 i Stockholm och är begravd på Norra begravningsplatsen. Men hans konst lever kvar. Hans förmåga att skapa bilder som både berättar och berör gör honom till en konstnär värd att minnas – och upptäcka på nytt.
Vill du se ett exempel på svensk konsthistoria i praktiken, där både färg och innehåll bär på djup, är det svårt att gå förbi Gunnar Asplund.
