En barndom i skuggan av faderns krav
Carl Fredrik Hill föddes den 31 maj 1849 i Lund i en akademisk familj där vetenskap och logik stod i centrum. Hans far, Carl Johan Hill, var en framstående professor i matematik vid Lunds universitet, en man med en strikt och rationell livssyn som värderade akademiska prestationer högre än konstnärliga uttryck. Han såg sonens passion för teckning och måleri som något oseriöst, ett tidsslöseri som saknade framtid. Fadern var fast besluten att Carl Fredrik skulle gå i hans fotspår och ägna sig åt en mer intellektuell bana.
Men Carl Fredrik var en känslig och drömmande pojke som hellre lät sig inspireras av naturens skiftningar än av matematiska formler. Han älskade att vistas utomhus, i parker och skogar, där han studerade ljusets spel genom lövverken och hur skuggorna förändrades under dygnets timmar. Han utvecklade tidigt en passion för att teckna och återge landskap, djur och människor. Hans kreativitet var intensiv och hans lust att skapa var närmast omättlig.
Efter att ha tagit studentexamen 1870 tvingades han av sin far att studera estetik vid Lunds universitet som ett slags kompromiss innan han skulle få tillåtelse att studera konst på riktigt. För Carl Fredrik var detta en frustrerande tid, då han upplevde det som ett helt bortkastat år. Han längtade efter att få ägna sig åt det han brann för. Så småningom gav fadern efter, och 1871 kunde han påbörja sin konstnärliga utbildning vid Konstakademin i Stockholm.
Carl Fredrik Hill i Paris – en kamp för erkännande
Efter två år vid Konstakademin började Hill känna att han ville vidare. Han inspirerades av den franska konstscenen och drömde om att resa till Paris, Europas konstnärliga centrum, där han skulle kunna utveckla sitt måleri och göra sig ett namn. Men fadern motsatte sig dessa planer. Med hjälp av sin syster lyckades han ändå få till stånd en flytt till den franska huvudstaden 1873, där han hyrde en ateljé och började sin bana som konstnär på allvar.
I Paris fann han sig snabbt tillrätta i de konstnärliga kretsarna och inspirerades av Barbizonskolan, en grupp landskapsmålare som målade naturen med en mjuk, poetisk ton. Han beundrade mästare som Camille Corot, Charles-François Daubigny och Théodore Rousseau, och han började själv skapa stämningsfulla landskapsmålningar med en ny känslighet för ljus och färg.
Trots sitt hårda arbete fick han aldrig den framgång han så desperat längtade efter. Han skickade gång på gång in sina målningar till Parissalongen, den prestigefyllda konstutställningen där unga konstnärer kunde få sitt genombrott, men han refuserades nästan varje gång. Hans målningar ansågs för dramatiska, för expressiva, kanske för originella för den tidens smak. Endast en av hans målningar antogs, vilket var en stor besvikelse för honom.
Den konstanta känslan av avvisande och bristen på erkännande började tära på honom. Samtidigt drabbades han av personliga tragedier. 1875 dog hans älskade syster Anna, vilket slog honom hårt. Kort därefter avled även hans far, och plötsligt stod han ensam, tyngd av sorg och skuldkänslor. Han hade aldrig fått visa sin far att han faktiskt kunde lyckas som konstnär, och detta blev en börda han bar med sig resten av sitt liv.
Sjukdomens mörka skugga
Efter dessa förluster arbetade Hill i ett allt mer uppskruvat tempo. Han målade som besatt, som om han försökte överkompensera sitt misslyckande genom att producera mer och mer konst. Men något började förändras inom honom. Hans brev hem blev alltmer förvirrade, fyllda av besynnerliga föreställningar om konspirationer och hemliga sällskap som var ute efter honom. Han började misstänka att han var förföljd och skrev om krafter som försökte hindra honom från att nå framgång.
Hans konst förändrades också. Färgerna blev intensivare, kontrasterna skarpare, och hans motiv fick en allt mer drömlik karaktär. Det var som om hans inre demoner började sippra ut genom penseldragen.
I januari 1878 bröt han slutligen samman. Han togs in på en psykiatrisk klinik i Passy, utanför Paris, där han diagnosticerades med paranoid schizofreni. Hans vänner, oroliga för hans eftermäle, förstörde nästan alla målningar han skapat under de sista månaderna innan insjuknandet, eftersom de ansåg dem vara för groteska och skadliga för hans rykte.
Efter en tid på olika sjukhus flyttades han till Sverige, där han först vårdades på S:t Lars hospital i Lund. Men han stod inte ut med behandlingen och skrevs ut efter ett år. Resten av sitt liv tillbringade han i sitt barndomshem i Lund, vårdad av sin mor och syster.
Carl Fredrik Hill och den förändrade konsten
Trots sin sjukdom slutade han aldrig att skapa. De oljemålningar han lämnat bakom sig i Paris förblev beundrade, men det var hans teckningar från sjukdomsåren som kom att bli hans mest kända verk. Han skapade tusentals teckningar, ofta flera om dagen. De föreställde allt från landskap och bibliska scener till fantastiska visioner och symboliska kompositioner.
Hans teckningar speglar en inre värld där han kämpade mot inre demoner. De fylldes av mytologiska gestalter, ödesmättade landskap och suggestiva figurer. Hans linjer blev allt mer uttrycksfulla, och många av hans verk tycks ha en terapeutisk funktion – som om han försökte exorcera sin ångest genom att rita.
Carl Fredrik Hills arv och sena erkännande
Under sin livstid fick Hill aldrig uppleva den berömmelse han så starkt eftersträvade. Men efter hans död 1911 började konstvärlden få upp ögonen för hans unika begåvning. Redan samma år hölls en utställning i Lund, och därefter följde en rad utställningar både i Sverige och utomlands.
Idag betraktas han som en av Sveriges största landskapsmålare, en konstnär vars uttryck och lidelse sträcker sig långt bortom sin egen tid. Hans verk finns representerade i flera av de största konstmuseerna i Sverige:
- Nationalmuseum i Stockholm
- Malmö konstmuseum, som har den största samlingen av hans verk
- Göteborgs konstmuseum
- Thielska Galleriet
- Prins Eugens Waldemarsudde
Hillmonumentet och konstnärens eviga plats i Lund
1955 restes ett minnesmonument över Carl Fredrik Hill i Lund, kallat Hillfontänen. Det skapades av konstnären Arne Jones och står på platsen där Hills barndomshem en gång låg. Monumentet är en påminnelse om en av Sveriges mest visionära konstnärer – en man som trots sitt tragiska livsöde fortsatte att skapa, driven av en inre glöd som aldrig slocknade.
Hans mål var att skapa något unikt, något som skulle leva kvar efter honom. Och det gjorde han. Idag talar hans verk till oss med samma kraft som de gjorde för mer än hundra år sedan. Carl Fredrik Hill var en banbrytare, en visionär och en mästare vars konst aldrig upphör att fascinera
