Få svenska konstnärer har levt ett liv så fyllt av både briljans och tragedi som Ernst Josephson. Redan som ung utmärkte han sig som ett konstnärligt underbarn, och med tiden kom han att bli en av Sveriges mest banbrytande kreatörer inom både måleri, poesi och musik. Men bakom de fängslande porträtten, mytiska målningarna och de drömska dikterna fanns också ett liv präglat av sjukdom, motgångar och ensamhet. Här får du veta allt om den komplexa och fascinerande konstnären Ernst Josephson – och varför han fortfarande inspirerar både museibesökare och konstnärer över hela landet.
Tidig talang och beslutsamhet
Ernst Josephson föddes 1851 i Stockholm i ett kulturellt aktivt hem. Redan som tonåring visade han prov på både skicklighet och en enorm vilja – vid 16 års ålder antogs han till Konstakademien. Det var här han lade grunden för sin konstnärliga bana, och det dröjde inte länge innan han yttrade orden som skulle följa honom genom hela livet: ”Jag ska bli Sveriges Rembrandt eller dö.”
Efter avslutade studier i Stockholm reste han till konstmetropoler som Paris, Italien och Nederländerna för att kopiera mästare som Rembrandt och Tizian. Hans mål var att hitta sitt eget uttryck, och det lyckades han med under en resa till Sevilla tillsammans med Anders Zorn. Här började han utveckla sin karaktäristiska stil – en kombination av teknisk briljans och emotionell intensitet.
Ernst Josephsons konstnärliga genombrott
Runt 1879 kom det stora genombrottet. I Paris målade Josephson lysande porträtt av sina vänner och kollegor, såsom Hugo Birger, Carl Skånberg och Allan Österlind. Porträtten var levande, psykologiskt träffsäkra och hade en färgbehandling som gav målningarna ett unikt djup. Ernst Josephson var inte bara tekniskt skicklig, han hade också förmågan att gestalta människors inre värld.
Men Josephson nöjde sig inte med att vara en traditionell porträttmålare. Han ville mer – han ville utmana, ifrågasätta och förnya. År 1885 organiserade han tillsammans med andra konstnärer som Richard Bergh och Nils Kreuger den så kallade Opponentrörelsen, en revolt mot Konstakademiens konservativa ideal. De krävde förändringar inom både undervisning och konstmarknad, och Josephson stod i centrum för rörelsen.
När sjukdomen tog över
Trots framgångarna var Ernst Josephsons liv kantat av personliga tragedier. Redan i unga år drabbades han av syfilis, något som både påverkade hans fysiska och psykiska hälsa. År 1888 bröt han ihop fullständigt under en vistelse på ön Île-de-Bréhat i Bretagne. Han hade då förlorat både färger och dukar, och istället för att måla ägnade han sig åt spiritism och religiösa funderingar. Inom kort började han tro att han var Gud och Kristus själv.
Efter hemkomsten till Sverige lades han in på hospital i Uppsala, där han diagnosticerades med paranoia – en diagnos som idag skulle motsvara schizofreni. Trots sitt tillstånd fortsatte han att skapa, och under denna period föddes några av hans mest fascinerande och mytiska verk.
Den uttrycksfulla sjukdomskonsten
Under sjukdomstiden förändrades Ernst Josephsons konst markant. Han övergav oljemåleriet i stor skala och fokuserade istället på teckningar, poesi och musik. Verken från denna period är ofta fyllda av mystik, sagor och andliga motiv. Ett av de mest kända är Näcken, även kallad Strömkarlen, som refuserades av Nationalmuseum men senare köptes av prins Eugen. Tavlan är idag permanent infälld i väggen på Waldemarsudde och ses som ett ikoniskt verk i svensk konsthistoria.
Här är några kännetecken på Josephsons sjukdomskonst:
- Motiv från sagor, myter och fornnordiska legender.
- Själfulla och gripande porträtt av fantasivarelser.
- Experimentella tekniker och formmässiga uttryck.
Det var också under denna tid han skrev sina mest kända diktsamlingar: Svarta rosor (1888) och Gula rosor (1896). Texterna bär på en sällsam blandning av skörhet, lidelse och visionär kraft.
Porträtt som berättar mer än ansikten
Trots sina psykiska svårigheter slutade Ernst Josephson aldrig att måla porträtt. Tvärtom. Hans senare porträtt är ännu mer gripande än tidigare, där varje blick och varje färgton avslöjar något djupt mänskligt. Han målade ofta andra konstnärer och personer i sin närhet, men även anonyma figurer med starka uttryck.
En annan sida av hans porträtt är hur han lekte med stilar och referenser. I vissa porträtt syns tydliga influenser av Velázquez, i andra en mer avslappnad, nästan impressionistisk touch. Allt detta visar hur Josephson inte bara följde sin egen väg – han grävde i konsthistoriens källor och omformade det till något nytt.
Ernst Josephsons mest kända verk
Josephson lämnade efter sig en mängd konstverk, men vissa har blivit särskilt ikoniska. Här är några som du inte får missa om du vill förstå hans konstnärskap:
- Sten Sture den äldre befriar drottning Kristina av Danmark ur Vadstena klosterfängelse – det verk som gav honom kunglig medalj.
- Hugo Birger i landsknektskostym – ett av hans genombrottsporträtt.
- Strömkarlen (Näcken) – det omdebatterade mästerverket som numera är fast del av Waldemarsudde.
- Gåslisa – en symbolisk och lyrisk målning från sjukdomstiden.
- Teckningarna av fornnordiska gudar – en unik serie skapad som gåva till prins Eugen.
Ernst Josephson i dag
Det råder ingen tvekan om att Ernst Josephson har fått sin upprättelse i svensk konsthistoria. I dag är hans verk representerade vid flera av Sveriges främsta konstmuseer, däribland Nationalmuseum, Waldemarsudde, Sven-Harrys konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Göteborgs konstmuseum. Utställningen Ernst Josephson – Konst, poesi och musik som visades 2023–2024 på Waldemarsudde visade över 100 verk och fördjupade bilden av honom som ett mångsidigt geni.
Den utställningen visade också hur Josephsons uttryck levde i flera konstformer samtidigt. Det var inte bara målningar – det var poesi, musik, visioner. Som betraktare möter du en konstnär som trots sin inre kamp aldrig slutade skapa, aldrig slutade uttrycka sin inre värld.
Och kanske är det just därför han fortfarande berör. För att han vågade vara både briljant och bräcklig. För att hans konst sträcker sig över sjukdom, tid och rum – och för att det fortfarande finns något djupt mänskligt att känna igen i Ernst Josephson.
