Ivan Aguéli – det låter nästan som namnet på en fiktiv karaktär i en roman, eller hur? Men han fanns på riktigt, och hans liv var mer spännande än både romaner och Netflix-serier tillsammans. En gång hette han John Gustaf Agelii och växte upp i lilla Sala, men världen skulle snart bli hans scen. Han blev konstnär, mystiker, språkgeni, anarkist, djurrättskämpe och andlig vägvisare – allt på samma gång. Så häng med på en resa genom ett liv som verkligen inte följde några raka linjer. Ivan Aguéli var inte bara före sin tid – han var sin egen tid.
En orolig själ som aldrig kunde sitta still
Du vet den där rastlösheten som får en att vilja hoppa på första bästa tåg och bara dra? Ivan hade den känslan – hela livet. Som barn visade han noll intresse för skolbänken men desto större för att måla, teckna och grubbla. Hans pappa var inte direkt pepp på det kreativa – han ville ha en lydig son med framtiden säkrad. Men Ivan, han hade andra planer.
Redan som tonåring började han vandra mellan skolor – Sala, Västerås, Falun, Visby. Det var inte betygen som flyttade honom, utan den eviga jakten på något större. När han till slut hamnade i Stockholm tog allt fart. Där började han på en praktisk arbetsskola men ägnade fritiden åt att teckna gatorna och drömma om konsten.
Men det var när han träffade konstnärerna Richard Bergh och Karl Nordström som det lossnade. De såg något i honom – något som hans lärare aldrig förstått. Och med deras stöd växte både hans självförtroende och penselföring.
Ivan Aguélis liv – en färgstark tidslinje
-
1869 – Född i Sala
Ivan föds den 24 maj som John Gustaf Agelii i den lilla staden Sala. Fadern är en strikt stallmästare och veterinär, medan modern är en varmhjärtad kvinna som blir Ivans största trygghet. Barndomen är präglad av intellektuell nyfikenhet, men också av en känsla av utanförskap. -
1879–1888 – Skolgång utan glans
Ivan skickas runt mellan olika skolor i Sala, Västerås, Falun och Visby, men skolarbetet går trögt. Istället för att plugga matematik och latin fördjupar han sig i geografi, botanik och framför allt – skönlitteratur och teckning. Han är ofta mer upptagen av att rita i marginalerna än att läsa läxorna. -
1889 – Sommaren som förändrade allt
Efter en vår i Stockholm återvänder Ivan till Gotland. Där målar han sina första oljemålningar – landskap, människor, gator. Det är också nu han träffar konstnärerna Richard Bergh och Karl Nordström, som blir hans vänner för livet och inspiratörer i konsten. -
1890 – Resan till Paris och födelsen av Ivan Aguéli
Med familjens välsignelse reser han till Frankrike. Han byter namn till Ivan Aguéli – ett namn som ska bli legendariskt. I Paris stiger han rakt in i konstvärldens hjärta och börjar lära sig av modernismens pionjärer. Samtidigt börjar han läsa Swedenborg, islamiska texter och rysk filosofi – alltid med en fot i konsten och en i det andliga. -
1891 – Teosofi och revoltens första steg
Genom konstnären Émile Bernard introduceras han till teosofer och anarkister i Paris. Han känner sig instängd i det gamla samhället och längtar efter en ny värld, en ny ordning. Sommaren tillbringar han på Gotland – målar flickporträtt med en ny, mer andlig stil. -
1892 – Konststudier och koranstudier
Tillbaka i Stockholm studerar han på Konstnärsförbundets skola och lånar Koranen på Kungliga biblioteket. Han är lika engagerad i måleri som i religionsfilosofi. Efter sommaren återvänder han till Paris, där han blir allt mer involverad i politiska kretsar. -
1894 – Fängelse och flykt till Egypten
Under en anarkistjakt i Paris arresteras Aguéli och fängslas i fyra månader. I cellen fördjupar han sig i religionshistoria och islamisk poesi. När han släpps fri reser han direkt till Egypten – ett land som kommer förändra hans liv för alltid. I Kairo återknyter han kontakten med Émile Bernard. -
1895 – Egyptiskt ljus och nya färger
Aguéli målar landskap i Asyut i övre Egypten. Hans palett förändras – blått, ockra, blyvitt. Målningar som Kalifgravarna och Staden bland kullarna skapas under denna tid. Han återvänder senare till Paris för att fortsätta sina språkstudier. -
1898 – Konverterar till islam
Aguéli tar steget fullt ut och konverterar till islam. Han antar namnet Abd al-Hadi, ”Vägledarens tjänare”, och börjar se konsten som ett uttryck för andlig enhet. Samtidigt rör han sig mellan Paris konstnärer och Kairo’s mystiker, alltid med en fot i båda världar. -
1899 – Resor till Ceylon och Indien
På uppdrag av en fransk tidskrift reser han till dagens Sri Lanka (Ceylon) och vidare till Madras i Indien. Här skriver han artiklar om islams spridning och betydelse utanför arabvärlden. Han är som en andlig reporter med pensel och penna i bagaget. -
1900 – Dramatik vid tjurfäktning
I ett dramatiskt ögonblick av djurrättslig protest avlossar han, tillsammans med Marie Huot, skott mot två matadorer vid en tjurfäktning i Deuil. Han döms till böter och villkorligt fängelse. Händelsen leder till ett förbud mot tjurfäktning i Frankrike – ett oväntat, men stort genomslag. -
1902–1909 – Djupt försjunken i sufismen
Under flera år bor han i Kairo, där han går in i sufiorden Shadhiliyya och blir dess första europeiska muqaddim. Tillsammans med italienske Enrico Insabato startar han tidskriften Il Convito, som försöker bygga broar mellan europeisk och arabisk kultur. Det är en tid av bön, filosofi, och total fördjupning. -
1910 – Ensam och döv men fortfarande glödande
Efter en konflikt med Huot återvänder han till Paris, där han börjar få problem med hörseln. Trots sin isolering fortsätter han skriva konstkritik och publiceras i esoteriska tidskrifter som La Gnose. Han skriver om konstens innersta väsen och jämför sufism med taoism. -
1911 – En ny chans i Stockholm
Ivan återvänder till Sverige för första gången på nio år. Han får studera som frielev på Carl Wilhelmsons målarskola. Trots sin dövhet och isolering börjar han måla igen – en ny konstnärlig vår. -
1912 – Första och enda utställningen
Han ställer ut fyra målningar på Konstnärsförbundets utställning – den enda gången han får visa sin konst offentligt under sin livstid. Samma dag som vernissagen återvänder han till Paris. För honom är konsten inget för scenen – den är inre. -
1913–1914 – Sista resorna till Egypten
Han reser tillbaka till ett oroligt Egypten som guide åt affärsmän, men tillvaron är svår. Han är fattig, sjuk och isolerad men fortsätter ändå att måla – bland annat Afrikansk stad och Egyptiskt kupolhus. -
1916 – Utvisad och utfattig
De brittiska kolonialmyndigheterna utvisar honom från Egypten, med misstankar om otillbörliga kontakter. Han hamnar i Barcelona, där han isolerar sig men målar några små, skimrande katalanska landskap. -
1917 – Död i tysthet
Den 1 oktober omkommer Ivan Aguéli i en järnvägsolycka i utkanten av Barcelona. Han tros ha missat tågets signaler på grund av sin dövhet. Hans liv slocknar, men hans konstnärliga och andliga arv skulle snart börja glöda.
Från Sala till Paris med en pensel i bagaget
Det var i Paris som Ivan Agelii blev Ivan Aguéli. Han anlände 1890, bara 21 år gammal, och klampade rakt in i den europeiska konstscenens hjärta. Där träffade han Émile Bernard, en konstnär som kom att förändra hans sätt att se på både färg och filosofi. Genom Bernard fick han ögonkontakt med verk av van Gogh, Cézanne och Gauguin – och du kan tänka dig vad det gjorde med en ung, nyfiken själ från Sala.
Han sög åt sig som en svamp. Färgklanger, symbolik, mystik – allt blev en del av hans värld. Men Aguéli var inte som andra konstnärer. Medan andra målade för salongerna och köparna, målade han för något större. För honom var måleriet nästan som en bön. En inre rörelse. En meditation.
Och mitt i den där konstvärlden började han också nosa på något helt annat – politik.
Ivan Aguéli och anarkisternas dröm om en ny värld
Japp, Aguéli var inte bara konstnär – han var också en drömmare med revolution i blodet. Paris vid sekelskiftet var fullt av radikala idéer, och Ivan drogs dit som en magnet. Han tyckte helt enkelt att världen behövde förändras – från grunden. Han umgicks med anarkister, teosofer och intellektuella som ville riva patriarkatet och bygga något bättre.
Och mitt i allt detta mötte han Marie Huot – poet, djurrättskämpe och hans själsfrände. Tillsammans blev de ett radikalt radarpar som inte tvekade att agera när det gällde.
Vid en tjurfäktning i staden Deuil 1900, när det började hetta till, tog Aguéli upp en pistol och avlossade skott mot två matadorer i protest mot djurplågeriet. Visst, en blev lindrigt skadad. Men viktigare: händelsen ledde till att tjurfäktning förbjöds i Frankrike. Det är ju ändå rätt så badass, eller hur?
Ett penseldrag av andlighet
Efter skandalerna och protesterna började Aguéli dra sig undan. Han sökte stillhet – men inte i ensamhet, utan i mystik. Det var då han på allvar började fördjupa sig i islam, sufism och österländsk filosofi. Under flera resor till Egypten studerade han arabiska, Koranen och den andliga traditionen vid det legendariska al-Azhar-universitetet.
Han konverterade till islam, tog namnet Abd al-Hadi – som betyder ”Vägledarens tjänare” – och blev den första europé som officiellt antogs i sufiorden Shadhiliyya. Där blev han till och med utnämnd till muqaddim, en sorts lärare och andlig guide.
Men du kan lita på att han fortfarande bar sina penslar i ryggsäcken.
Måleriet som aldrig gav upp
Trots perioder där han inte målade alls – ibland på grund av inre sökande, ibland på grund av brist på pengar – så lämnade han efter sig ett konstnärligt arv som än i dag får både forskare och konstälskare att sucka av fascination. Hans tavlor är inte bombastiska eller färgsprakande på det sättet som du kanske tänker dig, men de är laddade. Det är små målningar med stort hjärta.
Han målade landskap från Egypten, gator i Paris, flickporträtt från Gotland. Och alltid med en känsla av ljus och stillhet. Det är nästan som att varje målning säger: ”Stanna upp, titta igen, det finns mer här än du tror.”
Ivan Aguéli i eftervärldens ljus
När han dog i en järnvägsolycka 1917, utfattig och i exil, var det få som anade vilken legend han skulle bli. Men bara tre år senare, 1920, arrangerades en stor minnesutställning i Stockholm. Sedan dess har hans konst visats på bland annat Nationalmuseum, Waldemarsudde och i hemstaden Sala, där han även fått ett eget museum – Aguélimuseet.
Och som om inte det vore nog: han har en egen fontän, en egen gata, till och med ett frimärke! Det finns också en musikvideo tillägnad honom av punkbandet Crash Nomada. Så nog lever Ivan Aguéli vidare – i färg, ton och tanke.
Ivan Aguéli och meningen med konsten
Om du någonsin har stirrat på en tavla och undrat ”men… vad är det här egentligen?”, då hade Ivan nog suttit bredvid dig och nickat. För honom var konsten inte något som skulle förklaras – den skulle kännas. Upplevas. Kanske till och med förändra hur du ser på världen.
Han kallade konsten för ett möte mellan motsatser. En plats där mörker och ljus, tanke och känsla, öst och väst kunde samsas. Det är nog därför hans målningar fortfarande berör – för att de påminner oss om att det alltid finns något djupare bakom ytan. Och kanske är det just det som gör att vi aldrig riktigt blir klara med Ivan Aguéli. Han var, är och kommer alltid vara en av de mest fascinerande figurerna i svensk konsthistoria.
Och det är därför vi fortfarande pratar om Ivan Aguéli.
