Du har kanske hört namnet förut – Johan Tobias Sergel – men inte riktigt vetat vem han var. Kanske har du gått förbi hans staty vid Sergelgatan i Stockholm, eller strosat förbi Sergels torg utan att reflektera över namnets ursprung. Men bakom detta namn döljer sig en av Sveriges största konstnärssjälar. Sergel var inte bara en mästare i skulptur, han var också en nyckelfigur i skapandet av en svensk nationell konsttradition under 1700- och 1800-talet.
Från lekfullt tecknande till kunglig hovbildhuggare
Johan Tobias Sergel föddes 1740 i Stockholm, men hans rötter sträckte sig till Tyskland. Redan som barn visade han ett ovanligt sinne för teckning och form – något hans lärare snabbt uppmärksammade. Istället för att fokusera på skolböcker satt han hellre och modellerade med händerna. Och det var inte förgäves. Han fick privatundervisning i både teckning och modellering och vid endast 17 års ålder blev han lärling hos den franske bildhuggaren Pierre Hubert L’Archevêque.
Tillsammans reste de till Paris, där Sergel fick ta del av det franska konstlivet och redan då vinna medalj för sitt arbete. Bara några år senare blev han anställd som bildhuggare för slottsbyggnadsverksamheten i Sverige – ett stort steg för den unga talangen.
Ett liv fyllt av konst, resor och passion
Johan Tobias Sergels liv var allt annat än händelselöst. Han rörde sig mellan olika länder, hovmiljöer och konstnärskretsar, och varje period i hans liv bidrog till hans utveckling som konstnär. Trots personliga motgångar fortsatte han att skapa, inspirera och forma Sveriges konstvärld. Här är några viktiga händelser och vändpunkter i hans liv:
- 1740: Föddes i Stockholm som son till tyska föräldrar som just flyttat till Sverige.
- 1757: Blev elev hos hovbildhuggaren Pierre Hubert L’Archevêque och påbörjade sin resa mot att bli en mästare i skulptur.
- 1767–1778: Tillbringade elva år i Italien där han studerade antikens konst och utvecklade sitt eget formspråk.
- 1779: Utsågs till professor vid Konstakademien och kunglig hovbildhuggare.
- 1792–1796: Fick två barn med Anna Rella Hellström, men drabbades av djup sorg när hon gick bort.
- 1808: Adlades och ändrade stavningen på sitt efternamn till Sergel.
- 1814: Avled i Stockholm och begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård, inte långt från sin gamla ateljé vid Hötorget.
Elva livsförändrande år i Italien
År 1767 fick Sergel ett stipendium som förändrade allt. Han reste till Italien och stannade där i hela elva år. Under denna tid studerade han antikens mästerverk i Rom och Neapel, och de klassiska skulpturerna blev en outtömlig inspirationskälla. Samtidigt bröt han sig loss från sin tidigare läromästares stil och utvecklade en egen, mer uttrycksfull form av klassicism.
I Rom experimenterade han med både skulptur och teckning, ofta i form av karikatyrer och litterära motiv. Han inspirerades av samtida konstnärer som Clodion och Raphael men lyckades ändå skapa något helt eget. Ett exempel på detta är skulpturen Faunen – ett verk som gjorde honom internationellt känd. Den rusige faunen som vilar på marken hyllades av konstkännare och ambassadörer, och en marmorversion köptes av Gustav III.
En furstlig ateljé i hjärtat av Stockholm
När Sergel återvände till Sverige 1779 väntade stor ära. Han utsågs snabbt till professor vid Konstakademien och blev kunglig hovbildhuggare. Gustav III såg till att han hade en trygg inkomst genom beställningar och pensioner, vilket gav honom möjlighet att fortsätta skapa storslagna verk.
Sergel öppnade en ateljé nära Hötorget i Stockholm, där han tog emot besökare som en furste. Det var inte ovanligt att både kungligheter och konstnärer samlades där för att diskutera estetik och politik. Hans verkstad blev en mötesplats för dåtidens kulturelit, och han var med och formade hur konst skulle uppfattas i Sverige under den gustavianska tiden.
Skulptur som berättar en historia
En av Sergels största styrkor var hans förmåga att berätta genom form. Hans skulpturer var aldrig bara dekoration – de bar på dramatik, känslor och berättelser. Det kunde handla om mytologiska figurer, bibliska scener eller samtidens stora män. Hans Amor och Psyke, Mars och Venus och Diomedes visar alla hur han lyckades kombinera klassisk form med en nästan modern känslomässig laddning.
Här är några teman som Sergel gärna återkom till i sina verk:
- Mytologiska berättelser där han kunde kombinera rörelse, känsla och kroppsspråk.
- Antika hjältar, ofta i ögonblicket av dramatisk förändring eller kamp.
- Porträtt och byster av dåtidens kungligheter och kända personer.
Han lyckades till och med få det mest stillsamma motiv att kännas levande och laddat – som att marmorn när som helst skulle börja röra sig.
Verk du kanske redan sett
Du kanske inte tänker på det – men du har nog redan sett flera av Sergels verk. De finns lite överallt, både i form av monument, gravskulpturer och interiörer. Till exempel:
- Gustav III:s ståtliga staty på Skeppsbron.
- Byster av kungligheter i Riddarholmskyrkan och Karlbergs slott.
- Dekorationer i Gripsholmsteatern och Kungliga Operan.
Listan är lång. Han hann under sitt liv skapa över 40 byster och omkring 200 medaljonger. Även om han själv kände att dessa verk ibland tog tid från hans stora visioner, har de blivit en viktig del av vårt gemensamma kulturarv.
Johan Tobias Sergels plats i svensk konsthistoria
Sergel var inte bara en hantverkare – han var en konstnärlig visionär. Hans inflytande på svensk konst kan inte överskattas. Han var den som verkligen introducerade en nationell skulpturtradition, starkt rotad i antiken men med ett personligt, ibland rent dramatiskt uttryck.
Men trots allt det konstnärliga allvaret fanns det också en humoristisk sida hos Sergel. Hans teckningar är ofta fulla av liv, lek och ironi. Vissa är till och med rena karikatyrer. Hans Melankolisvit, tecknad under en period av djup sorg, visar att han också vågade använda konsten som självuttryck.
Privatlivet som aldrig blev stillsamt
Sergel gifte sig aldrig, men levde i ett långt samvetsäktenskap med Anna Rella Hellström. Tillsammans fick de två barn, Gustaf och Johanna Carolina Elisabeth. Efter hennes död föll han in i en djup depression, men lyckades omvandla sorgen till konst – något som syns tydligt i hans teckningar från denna tid.
Trots återkommande hälsoproblem fortsatte han skapa långt upp i åldern. Han var verksam fram till sin död 1814 och lämnade efter sig ett rikt och varierat konstnärligt arv.
Därför minns vi Johan Tobias Sergel
Sergel var en av de där sällsynta konstnärerna som både kunde vara en del av sin tids kungliga och kulturella finrum och samtidigt skapa konst som berörde på ett djupt personligt plan. Hans skulpturer pryder fortfarande våra gator, kyrkor och palats – och även om han själv ibland kände att han förlorade tid på att forma byster istället för statyer, så är det just detta som gjort honom odödlig i svensk konsthistoria.
Så nästa gång du passerar Sergels torg, tänk på att platsen bär ett namn efter en konstnär som med hammare, mejsel och ett brinnande hjärta formade inte bara marmorn – utan också vår bild av Sveriges konstnärliga själ. Och det är precis därför vi fortfarande pratar om Johan Tobias Sergel.
