Marianne Lindberg De Geers väg från sjuksköterska till konstnär
Det är få som förkroppsligar ett kreativt uppvaknande lika tydligt som Marianne Lindberg De Geer. Hon påbörjade sin yrkesbana som sjuksköterska, men det dröjde inte länge innan hennes inre drivkraft att uttrycka sig konstnärligt tog över. Hon utbildade sig aldrig formellt på någon konstskola, vilket har gett henne en särskild plats i den svenska konstvärlden – fri från traditionella ramar, obekymrad om konventioner och kompromisslös i sitt uttryck.
På 1970-talet började hon skapa konst vid sidan av sitt arbete, och det dröjde inte länge innan hon lämnade sjukvården bakom sig. Hon tog plats som dramatiker, bildkonstnär och debattör med en skarp röst som inte gick att ignorera. Med en stark känsla för samtidens sociala strukturer blev hennes verk ofta kommentarer till könsroller, identitet och maktförhållanden.
Det personliga är politiskt, och för Marianne Lindberg De Geer blev detta en naturlig utgångspunkt. Hennes bakgrund som arbetande kvinna och mor färgade hennes konst lika mycket som hennes politiska övertygelser. Hon blev snabbt känd för att kombinera ett brutalt allvar med en rå, ofta svart humor – något som både provocerar och engagerar.
Konstverken som satte Marianne Lindberg De Geer på kartan
Ett av hennes mest uppmärksammade verk är utan tvekan det ikoniska ”Jag tänker på mig själv – Jag tänker på dig” från 1994. Skulpturparet, där två nakna kroppar står öga mot öga, blottar frågor om självbild och ömsesidig blick. Verket visar Lindberg De Geers förmåga att förenkla ett djupt psykologiskt tillstånd till ett direkt och avskalat formspråk som slår hårt mot betraktaren.
Hon har även arbetat med måleri, performance och installationer, alltid med samma brännande aktualitet. I målningarna återkommer hon ofta till ansikten – ibland groteskt förvridna, ibland barnsligt naiva – men alltid med en känsla av sårbarhet och styrka i symbios. Hon drar sig inte för att använda sitt eget ansikte som motiv, vilket blir en tydlig kommentar till den kvinnliga identiteten i offentligheten.
Verken präglas ofta av en skenbar enkelhet i uttrycket, men är laddade med symbolik och social kritik. Hon använder färger och former på ett sätt som utmanar betraktarens vaneseende och lockar fram obekväma känslor. Det är just i denna friktion, där trygghet skaver mot kaos, som hennes konst får sin kraft.
Rollerna som konstkritiker, dramatiker och röst i offentligheten
Marianne Lindberg De Geer har aldrig nöjt sig med en roll. Hon har skrivit pjäser, varit verksam som konstkritiker och varit en viktig röst i kulturdebatten. I hennes pjäser återkommer ofta teman som makt, skuld, klass och kvinnans plats i samhället. Ett exempel är dramat Jag är en annan nu, där hon närgånget skildrar en kvinnas inre kamp med sina val och sin identitet.
Hon har ofta fått kritik för att vara för personlig eller för självutlämnande – något som hon själv avfärdar som ett uttryck för samhällets rädsla för starka kvinnor. Just denna rakhet har blivit hennes signum. Hon skriver och talar utan att linda in, utan att be om ursäkt, men alltid med ett djupt humanistiskt patos.
Som kolumnist och föreläsare har hon aldrig backat från att säga sin mening om konstinstitutionernas slutenhet, kulturlivets elitism eller politikens ibland ytliga symbolhandlingar. Hennes röst har blivit ett slags samvete i det svenska kulturlandskapet, både fruktad och respekterad.
Marianne Lindberg De Geers relation till det privata och offentliga
Privatlivet har alltid gått hand i hand med det offentliga i Lindberg De Geers konstnärliga värld. Hon har varit gift med både Carl Johan De Geer och Lars Norén, två giganter inom svensk kultur. Men snarare än att stå i deras skugga, har hon valt att använda sina relationer som bränsle i sitt eget skapande. Hon har ofta hämtat inspiration från sina äktenskap och sina erfarenheter som kvinna, mor och partner – inte som bekännelser, utan som universella speglingar.
Det är inte ovanligt att hennes konst tolkas som en dagbok över hennes liv, men detta vore att förenkla den. Det personliga är ofta bara en ingång, en yta som leder till något mycket större – en samhällsanalys, ett kulturellt självrannsakande, en drift med konventioner.
Hon har gång på gång poängterat hur viktigt det är att konstnärer får vara komplexa människor – arga, sårbara, självsäkra, motsägelsefulla. Det är också därför hennes verk berör så djupt – de är sanna i sin mänsklighet.
Verk som biter sig fast i minnet
Några av Marianne Lindberg De Geers mest omtalade verk har blivit klassiker i samtidskonstens svenska historia. Här är några av dem:
- ”Jag tänker på mig själv – Jag tänker på dig” (1994): Två skulpturer i metall som utforskar självbild och ömsesidighet
- ”Nu då?” (2004): Installation som ifrågasätter åldrande, kropp och könsroller
- ”Sårbarhet” (2007): En serie målningar där ansikten speglar psykiska tillstånd
- ”Vi ses i mörkret” (2011): En dramatisk monolog där livets smärtpunkter möts
- ”I’m your angel” (2012): En installation med kitsch, popkultur och religiositet i kollision
Denna punktlista visar hur brett hon arbetat – från skulptur till teater, från det nakna till det humoristiska. Hon väjer aldrig för det obehagliga, men presenterar det alltid med skönhetens och ärlighetens kraft.
Marianne Lindberg De Geers betydelse för samtidskonsten
Det går inte att överskatta den roll som Marianne Lindberg De Geer har haft för svensk samtidskonst. Hon har öppnat dörrar för andra kvinnor, ifrågasatt normer inom konstutbildningar och konsthantverk, och bidragit till att göra samtidskonsten mer inkluderande och mindre elitistisk.
Hennes arbeten har visats på Moderna museet, Göteborgs konstmuseum, och i en mängd internationella sammanhang. Trots sin framgång har hon aldrig blivit en del av etablissemanget. Hon är fortfarande den där oväntade rösten som stör friden, som väcker tankar där tystnad tidigare rått.
Hon står som ett bevis på att man inte behöver följa reglerna för att bli erkänd. Tvärtom – i en konstvärld som ofta premierar det förväntade har Marianne Lindberg De Geer blivit en symbol för det oväntade. Och kanske är det just därför så många fortfarande talar om Marianne Lindberg De Geer.
