Uppväxten som lade grunden för Jolin
Einar Jolin föddes 1890 i Stockholm och växte upp i det så kallade Jolinska huset på Kammakargatan – ett hem präglat av kultur och konst. Hans farfar var skådespelare och hans faster Ellen Jolin var konstnär, vilket blev avgörande för den unge Einars bana. Redan i barndomshemmet kom han i kontakt med måleriet och miljön runt Adolf Fredriks kyrka och Vasaparken formade hans blick för arkitektur och stadsmotiv.
När Jolin som sjuttonåring började studera på Konstnärsförbundets skola blev han snabbt en del av den innersta kretsen bland framtidens konstnärer. Han beskriver med värme hur han som yngst imponerades av klasskamraternas excentriska stil, särskilt Isaac Grünewald som snart skulle bli en nära vän. Skolans tid blev dock kort, och när den stängde 1908 styrde Jolin och Grünewald kosan mot Paris.
Paris och Matisses inflytande på Einar Jolin
Väl i Paris blev Jolin antagen till Henri Matisses exklusiva akademi. Här utvecklades hans formspråk – stiliserade linjer, ljusa färger och en strävan efter harmoni. Matisse lärde ut att konsten skulle erbjuda ”lyx, lugn och vällust” – ett motto Jolin förkroppsligade mer än någon annan av Matisses elever.
I Matisses akademi fick Jolin det smeknamn som följde honom livet ut – Valpen. Han var yngst av eleverna men snabbt en av de mest säregna. Han utvecklade en snabb penselföring och ett visuellt språk där enkelhet blev styrka. Inte minst inspirerades han av östasiatisk konst, något som återkom hela livet – i stilleben med kinesiskt porslin, i färgsättning och i den kontrollerade elegansen.
Jolin tillbaka i Stockholm – den moderna stadens poet
När Jolin återvände till Stockholm 1914 slog han sig ner på Söders höjder, i det så kallade ”Skandalhuset” på Fiskargatan 9. Härifrån hade han utsikt över Strömmen, Riddarholmen och hela stadens inlopp – och här skapades några av de mest ikoniska Stockholmsmålningarna i svensk konsthistoria. Han reducerade staden till sina mest poetiska linjer: kyrkspiror, färgklickar till båtar, en söndagsstilla känsla i en annars livlig huvudstad.
Han målade Slottsbacken i månljus, trädens nakna grenar på Riddarholmen, och lät detaljer som röda bojar bli till flygande kinesiska lyktor. Målningarna är inte realistiska dokumentationer – de är tolkningar, uttryck för vad Jolin kallade “skönheten” i verkligheten.
Karaktärsdrag i Einar Jolins konst
Jolins konst kännetecknas av:
- Naivistisk och stiliserad form, ofta med dekorativa inslag
- Ljus färgskala – pasteller, elfenben, rosaskimrande toner
- Ett återkommande rött inslag i varje målning – ibland en buss, ibland en fågels näbb
- Eleganta stilleben, ofta med östasiatiska föremål
- Porträtt med grafisk klarhet och lugn känsla
- En önskan att uttrycka harmoni, inte dramatik
Det är ingen slump att han kallades ”Eleganten Einar”. Hans konst är aldrig aggressiv, aldrig högljudd – den är återhållsam, estetisk och full av innerlig skönhet.
Den konstnärliga resan fortsatte världen över
Efter första världskriget började Jolin resa – först till Italien, sedan vidare till Afrika, Indien, Spanien och Västindien. Han fascinerades särskilt av länderna kring Medelhavet, där Capri blev en favorit. Intrycken från dessa resor påverkar färgvalen i hans verk, men trots allt var det alltid Stockholm som förblev hans största motiv.
På 1950-talet deltog han i utställningar i USA, och Dag Hammarskjöld köpte en av hans målningar till sitt kontor i FN-skrapan. Han visades även i TV och blev ett svenskt konstnamn på internationell nivå.
Stilleben och porträtt – andra sidor av Jolin
Vid sidan av stadsbilderna målade Einar Jolin ett stort antal porträtt och stilleben. I dessa motiv återkommer den tydliga linjen, elegansen och känslan för färg. Ett exempel är målningen Fruktkorg 1843, där en enkel komposition med äpplen får liv genom speglingar, ljusspel och varsamt målade skuggor.
Jolins porträtt är lika raffinerade – inte psykologiska genomträngningar, utan snarare estetiska hyllningar till människan som form, färg och närvaro. Han målade flera medlemmar ur svensk societetskrets och ofta återfinns österländska föremål även i porträttens bakgrunder.
Einar Jolin och expressionismen
Även om Jolin räknas som en expressionist, så gjorde han det till sin egen sak. Han lånade aldrig uttrycksfullhet i dramatisk mening – snarare skapade han en blond, nordisk variant där formerna är plastiska men inte våldsamma. På Liljevalchs 1916 deltog han med verk där expressionismens energi finns, men alltid med hans typiska återhållsamhet.
I samma anda ställde han ut på den inflytelserika Schwedische Expressionisten-utställningen i Berlin 1915, tillsammans med GAN, Grünewald och Hjertén. Men till skillnad från många av sina kollegor gick han aldrig med i något manifest – han målade på sitt sätt, oberoende av stilstrider och strömningar.
Jolin som purist och romantiker
På 1930-talet började kritiker kalla Jolin för purist – en konstnär som arbetade med klara färger, tydliga konturer och en nästintill arkitektonisk komposition. Även om han inspirerades av både österländska mästare och franska modernister, formade han sitt eget språk.
Hans konst blev en blandning av harmoni, enkelhet och nostalgi. Det var aldrig realistiskt i dokumentär mening, men alltid verklighetsförankrat genom en personlig blick.
Familjeliv och senare år
Jolin gifte sig tre gånger och fick tre barn. Efter att hans dotter föddes på 1950-talet drog han sig tillbaka något från konstscenen och levde ett lugnare liv i Fredhäll. Sommaren tillbringades ofta i Dalarna eller på Capri. Han fortsatte dock måla hela livet – stilleben, porträtt, och förstås, vyer av ett alltid vackert Stockholm.
När han 1957 fick en stor retrospektiv utställning på Liljevalchs sammanfattade han själv sin syn på konsten: ”att skapa skönhet och harmoni, att kunna lyfta en mottaglig betraktare från den triviala vardagen”. Det är en formulering som perfekt fångar Einar Jolins måleri – och kanske också varför hans tavlor fortfarande berör.
Einar Jolin dog 1976, men lever kvar genom sina målningar – som smycken, som poesi, som hyllningar till lyx, lugn och vällust.
