Karl Isakson är kanske inte det mest välkända namnet i svensk konsthistoria, men när du väl kliver in i hans värld är det som att färgen själv tar över rummet. Han är konstnären som arbetade i skuggorna, utan att söka berömmelse, men ändå blev han en förebild för generationer av målare. Genom ett intensivt och färgstarkt måleri, som vibrerar mellan det intuitiva och det formella, lyckades han skapa något helt eget – ett konstnärskap som både rör vid det personliga och det universella.
Det här är berättelsen om hur Karl Isakson, genom färg, form och envishet, blev en av de mest unika rösterna i den nordiska modernismens tidiga utveckling.
En fattig barndom formade hans inre värld
Karl Isaksons liv började i enkelhet. Han föddes 1878 i Stockholm, och växte upp under mycket knappa omständigheter. Fadern dog innan Karl ens hunnit fylla ett år, vilket lämnade modern ensam med två barn. Mamman var djupt religiös och försökte så gott hon kunde hålla ihop familjen. Det var ett hem präglat av fattigdom men också av styrka, och redan som barn började Karl uttrycka sig genom teckning. Papper och penna blev en fristad från vardagens tyngd.
Hans konstnärliga bana startade inte med stora ateljéer eller erkännande. Istället utbildade han sig till målare i det praktiska yrket, samtidigt som han kvällstid gick på teckningskurser vid Tekniska skolan. Han var målmedveten redan från början. 1895 fick han chansen att assistera Carl Larsson i arbetet med väggmålningar på Nationalmuseum – ett ögonblick som visade hur långt han redan kommit, och hur mycket mer som väntade.
Isaksons väg till färgens frihet
Steget från yrkesmålare till konstnär togs genom studier på Konstakademien mellan 1897 och 1901. Men akademins formella ramar kändes snart trånga. Karl längtade efter något annat, något djupare, och 1902 gav han sig ut på en ensam studieresa till kontinenten. Han hade inga språkkunskaper, men det hindrade honom inte från att ta sig till konstmetropoler som Berlin, München och Florens. Där blev han djupt berörd av äldre konst, särskilt Giottos måleri, med dess symbolik och berättande kraft.
I Italien mötte han även den danske konstnären Kristian Zahrtmann, en fri själ och pedagog som genast såg något i den svenske ynglingen. Under hans handledning började Isakson frigöra sig från akademins tvång och hitta en friare uttrycksform. Zahrtmanns målarskola i Köpenhamn blev snart Isaksons nya hem, och där kunde han äntligen börja experimentera på riktigt. Den nya friheten öppnade upp för ett mer färgintensivt, rytmiskt och personligt måleri.
Från och med 1903 hade han sin egen ateljé i Köpenhamn – en plats han skulle förbli trogen livet ut.
Karl Isaksons stilleben är långt ifrån stilla
I Isaksons konstnärliga process blev stillebenen ett slags laboratorium. Han återvände ständigt till detta motiv, men inte för att måla av verkligheten utan för att undersöka relationen mellan färg, form och ljus. I ateljén höll han ofta ett runt bord dukat med föremål – samma uppställning dag efter dag – som han målade i oändliga variationer.
För Isakson handlade stillebenmåleri inte om att skapa en perfekt avbildning. Istället var det färgens dynamik som stod i centrum. Genom att ställa varma och kalla toner mot varandra, arbeta med komplementfärger och testa olika rytmer i kompositionen, skapade han verk som nästan vibrerar. Det var som om motivet bara var en ursäkt – det verkliga innehållet fanns i hur färgen levde på duken.
Hans stilleben visar att även det enklaste motiv kan bli till konstnärlig magi när det behandlas med tillräckligt mycket känsla och kunskap.
Porträtten fångar mer än ett ansikte
När du tittar på Karl Isaksons porträtt är det tydligt att han inte nöjde sig med att bara återge ett ansikte. Han ville in i personen, fånga något inre. Det gällde både andra människor och honom själv. Hans vänskap med Bertha Brandstrup, en dansk kvinna med stark personlighet, resulterade i flera porträtt där hennes gestalt ibland tycks träda tillbaka för att lämna plats åt färgens eget uttryck. Det var en slags balansgång mellan det psykologiska och det måleriska.
Samma kompromisslöshet märks i hans självporträtt. I målningen från 1909, utförd efter en vistelse i Paris, ser du en konstnär klädd i skjortärmar, med pensel och palett i händerna. Blicken är fokuserad, allvaret påtagligt. Men samtidigt finns där en viss sårbarhet, nästan som om han är rädd för vad han ska finna i sin egen blick.
Den här typen av självskildring vittnar om ett djupgående behov av att förstå sig själv genom konsten – och kanske också en viss osäkerhet kring var han egentligen hörde hemma.
Konst som växer ur landskapet
Karl Isaksons landskap är lika delar observation och känsla. Han reste ofta i både Sverige och Danmark och fann särskild inspiration på Christiansö, en ö nordost om Bornholm, där han tillbringade mycket tid efter 1911. Här fann han det ljus och den ro han behövde för att ytterligare förfina sitt landskapsmåleri.
Istället för att måla naturen exakt som den såg ut, lät han färgfälten tala. Färgen blandades inte till perfekta övergångar – den fick leva sitt eget liv. Linjer och former arbetade tillsammans med ljuset och bildade ett slags visuell poesi. Det blev en slags inre landskap, där varje färgval var lika viktigt som motivet i sig.
Det handlar inte bara om estetik. I Isaksons landskap finns något meditativt, nästan terapeutiskt. Det är konst som andas.
Möten med Cézanne och Picasso förändrade allt
Parisresorna 1911 och 1914 innebar något av ett uppvaknande för Isakson. Han kom i kontakt med den franske målaren Paul Cézannes verk, och även den spirande kubismen, där Pablo Picasso redan börjat omforma bildspråket. Dessa intryck förändrade Isaksons måleri i grunden. Han började arbeta snabbare, lösare och mer spontant.
Men det var inte lätt att hålla energin uppe. Hans hälsa var vacklande – både kroppsligt och psykiskt. Ögonsjukdomar, depressioner och ett ständigt självtvivel tärde på honom. Han ställde ut verk i början av karriären, men drog sig snart tillbaka från konstscenen. Trots uppmuntran från vänner och kollegor ville han inte visa sin konst. Han slutade till och med signera sina målningar.
Han såg dem som ”skalövningar” – inte färdiga verk, utan förberedelser för något större som kanske aldrig skulle bli verklighet.
Bibliska motiv och fornnordisk symbolik
Mot slutet av sitt liv återvände Isakson till sina barndomsrötter i religionen. Han började måla bibliska motiv, särskilt ur Nya Testamentet. Verken är långt ifrån traditionella. I målningen Lazarus uppväckande är det inte miraklet i sig som står i centrum, utan känslan av något som skiftar mellan liv och död, hopp och förtvivlan. Hans skildringar är direkta, enkla, men samtidigt laddade.
Samtidigt var han också intresserad av nordisk mytologi, där teman som livets skörhet och det onda kontra det goda ofta återkom. I scener som berättelsen om Balder och Loke, eller gudinnan Sif, använde han de gamla sagorna för att utforska mänskliga känslor och moraliska dilemman.
Teman som ofta återkom i Karl Isaksons motivvärld:
- Bibliska berättelser tolkade med personlig laddning och färgdramatik.
- Nordisk mytologi som symbol för inre konflikter.
- Återkommande figurer som Sif och Balder i förändrade skepnader.
- Kombinationen av modellstudier och berättande element i samma verk.
Eftervärlden upptäckte hans storhet
Efter Karl Isaksons död 1922 – han blev bara 44 år gammal – började konstvärlden sakta men säkert upptäcka hans storhet. En minnesutställning på Liljevalchs visade hela 159 av hans verk. Han kom att räknas som en förgrundsgestalt inom både dansk och svensk modernism. I Danmark inspirerade han Bornholmsskolan. I Sverige blev han en förebild för göteborgskoloristerna, konstnärer som Carl Kylberg och Åke Göransson.
Flera stora museer i Sverige har idag hans verk i sina samlingar, bland annat Moderna museet, Göteborgs konstmuseum och Waldemarsudde.
Och det är inte svårt att förstå varför. Hans konst är personlig utan att bli privat. Avskalad men aldrig tom. Kanske är det just detta sökande efter något ärligt och sant som gör att Karl Isakson fortfarande känns så levande. Och det är också därför han i efterhand blivit känd som Sveriges största kolorist – en titel som bara förstärker vikten av Karl Isakson i konsthistorien.
