Barndomen som formade Carl Wilhelmson
När Carl Wilhelmson var bara elva år gammal förändrades hans liv drastiskt. Hans far, en sjöman med sinne för teckning och båtmotiv, omkom i en fartygsförlisning. Modern, Amalia Mathilda Carlsdotter, stod ensam kvar med ansvaret för familjen och öppnade en handelsbod i hemmet i Fiskebäckskil. Redan här tändes något i Carl – kanske en känsla för vardagens dramatik och en respekt för det arbetande folket, teman som senare skulle prägla hans konst.
Konstnärlig ådra fanns redan i blodet. En farfarsbror hade varit boktryckare och skurit egna kistebrevsstockar, och Carl visade tidigt talang för teckning. Vid 14 års ålder började han som litograflärling i Göteborg och blev snabbt uppskattad, så pass att han fick lön istället för att betala för sin utbildning – en ovanlighet som pekar på hans tidiga skicklighet. Hans samtid noterade hans förmåga att avbilda vardag och natur med precision, ett drag som skulle genomsyra hela hans konstnärskap.
Paris och mötet med det moderna måleriet
Strax före år 1890 reste Carl Wilhelmson till Paris, konstvärldens dåtida centrum. Här studerade han bland annat vid Académie Julian för Paul Sérusier och Maurice Denis – båda centrala gestalter i syntetismen. Det var i detta sammanhang Wilhelmson utvecklade sitt bildspråk bort från det traditionellt akademiska och närmade sig ett måleri där ljus, form och färg fick en mer symbolisk roll.
Trots att han i Paris också arbetade som reklamtecknare, finns många skisser och målningar från denna tid bevarade – stadsbilder, figurstudier och naturmotiv. Sommaren 1893 reste han till Bretagne istället för hem till Sverige, vilket resulterade i några av hans mest uttrycksfulla verk från perioden. Dessa målningar visar på en påverkan av August Hagborg, men med en stramare färgskala och ett starkare fokus på det vardagliga snarare än det pittoreska.
Carl Wilhelmsons tid som lärare i Göteborg
När Carl Wilhelmson återvände till Sverige 1896 bosatte han sig i Göteborg, där han strax blev föreståndare för Valands konstskola. Under åren 1897 till 1910 satte han sin prägel på en hel generation svenska konstnärer. Han kombinerade teknisk skicklighet med en öppenhet för det nya, något som gjorde honom populär både som pedagog och inspiratör.
Många av Sveriges mest kända konstnärer gick i hans skola – Agnes Cleve, Tora Vega Holmström, Mollie Faustman och Carl Kylberg för att nämna några. Han var en förespråkare för jämställdhet och såg till att kvinnliga och manliga elever hade lika stor plats i undervisningen. Faustman beskrev honom som en lärare som aldrig försökte forma eleverna i sin egen bild, utan uppmanade dem att ”se som ett barn” – fritt från auktoriteter och förväntningar.
Konstnärskapets uttryck och utveckling
Carl Wilhelmsons måleri växte fram ur ett djupt intresse för vardagsliv och ljusets spel över landskap och kroppar. Hans verk bär spår av den veristiska traditionen – en sorts vardagsrealism där människans livsvillkor skildras med ömsint precision. Ett tydligt exempel är målningen I byhandeln från 1896, som skildrar hans mors handelsbod. Verket hyllades i Parissalongen året därpå och betraktas som ett av hans mest betydande.
Ett annat känt verk är Trött, där hans mor återigen stod modell. Målningen speglar trötthetens stilla dignitet och har ofta jämförts med Munchs Sjuk flicka, trots att deras uttryck är vitt skilda. Wilhelmsons motivkrets rörde sig från det nära och vardagliga till det episkt storslagna i naturen.
Här är några av de återkommande teman i hans måleri:
- Arbetande människor, ofta fiskare och kvinnor i kustlandskap
- Ljusskildring som bärande element snarare än färgprakt
- Enkla, vardagliga scener utan sentimentalitet
- Monumentala väggmålningar med folkbildande motiv
- Porträtt av släktingar och kulturpersonligheter
Wilhelmson lyckades skapa ett måleri som var både tidlöst och djupt rotat i sin samtid.
Fresker, färg och offentliga uppdrag
Carl Wilhelmson var inte främmande för större format. Bland hans mest kända offentliga verk finns fresken i Centralposthuset i Stockholm från 1906–1908, där han med dramatisk rörelse skildrade Skeppsbron i Stockholm. Han föredrog egentligen freskoteknik, men många uppdrag krävde dukmålningar, som exempelvis den långa kajscenen för Götabergsskolan 1909.
Han fick även i uppdrag att utföra väggmålningar till Göteborgs stadsbibliotek – verket Bildningen är ett resultat av hans sommarvistelse i Värmland 1900 där han umgicks med familjen Sahlström. Dessa episka landskap blev också inspiration för andra konstnärer som Anna Sahlström.
På 1920-talet utförde han sin sista stora väggmålning: en fresk i Göteborgs länsresidens med motiv från Bohusläns natur och näringsliv. Med tiden blev hans stil alltmer förenklad – han skalade bort överflödiga detaljer och fokuserade på ljusverkan och mjuka färgövergångar.
Carl Wilhelmson och hans egen konstskola i Stockholm
Efter åren i Göteborg flyttade Carl Wilhelmson till Stockholm där han 1911 grundade sin egen konstskola på Odengatan. Den blev snabbt en av landets mest respekterade förberedande skolor, där flera framtida storheter fick sin grund. Undervisningen pågick ända fram till hans död 1928.
Skolan var inte bara ett centrum för konstutbildning, utan även ett nav för samtidens konstnärliga diskussion. Här undervisade han bland annat Evert Lundquist och Ivan Aguéli – den senare en av de mest radikala modernisterna, vilket kontrasterade mot Wilhelmsons mer klassiska formspråk. Men Wilhelmson försökte inte påverka sina elever ideologiskt – han ville att var och en skulle hitta sin egen röst.
Fiskebäckskil – hemmet, ateljén och motivens källa
Mellan 1911 och 1913 byggde Carl Wilhelmson sin egen sommarvilla i Fiskebäckskil, ritad av Ivar Callmander. Huset fungerade både som hem och ateljé, och det är där man tydligast förstår hans kärlek till Bohuslän. Det karga landskapet, havets nyckfulla ljus och människorna vid kusten återkommer ständigt i hans målningar.
Mot slutet av sitt liv tillbringade han också tid i Spanien och England. Hans resor till Ronda och Cornwall ledde till nya landskapsskildringar, men Bohuslän förblev alltid hans främsta inspirationskälla. Hans sista år präglades av ett koncentrerat måleri, ofta med arbetsmotiv och porträtt. Efter att han lärt sig etsa 1918 producerade han en rad tryck, däribland porträtt av vänner och kulturpersonligheter som prins Eugen och Hjalmar Lundbohm.
Carl Wilhelmson dog 1928, men hans konstnärskap lever kvar i museer, fresker, skolor och målningar. Hans grav finns vid Fiskebäckskils kyrka, där man varje sommar kan besöka hans gamla ateljé – en plats där färg, ljus och arbete möts i evig vila. Carl Wilhelmsons konst fortsätter att visa oss Bohusläns själ.
